Novell: Soldatens julafton

Jag sitter i skyttegraven nere i gyttjan. Jag tänker på min familj där hemma. Jag borde ha varit där hos dem nu. Hur ska det klara av allting? Mina barn växer upp och jag missar deras uppväxt. Äter de sig mätta? klarar de av bestyren på gården?

Ungdomarna bredvid mig gråter tysta, de trodde att de skulle ut på äventyr, men deras äventyr blev ett helvete.

Stanken av död retar mig i näsan. Luften känns tjock och tung. Snart börjar oljuden igen, kulsprutor och kanoner. Gifter som sprids genom luften och om vinden vänder då blir det vi som offrar oss själva.

Men jag får inte dö. Min familj behöver mig. det enda jag kan göra är att överleva. Döda, innan någon annan hinner döda mig. när det är lugnt hinner man tänka på alla människor man har dräpt, men när fienden skjuter då tänker man bara på sig själv och vännerna förstås som också kämpar.

Det är kallt här nere, råttorna springer här. De är också mina vänner kan man säga, fast de själ vår mat. Jag måste hålla mig frisk här nere, det finns så mycket sjukdom här. Jag är trött, Jag behöver sova. Tänk att få sova utan oro i en säng hemma bredvid sin fru. Jag kan höra hur hon säger mitt namn och ber mig att komma hem.

Vi har fått vapenvila eftersom det är Julafton i kväll, vi ska få mat, har jag hört. Vi som bara har ätit skorpor de senaste dagarna. Hungern river i magen.

Min kompanjon kommer fram till mig.

• Vi ska upp. Vi ska möta våra fiender.

• Upp? Är vapenvilan avbruten? Frågar jag.

• De säger att vi ska äta och skåla tillsammans med fienden.

• Tror de att vi är från vettet? Är det fred?

• Det är fred men bara för i natt svarade han lugnt.

Jag går upp för stegen och blickar ut över ett mörker så långt ögat kan nå, det är bara stjärnorna som tindrar. Marken känns fastare här uppe. Allt ligger öde och tyst. Jag är rädd, mitt hjärta dunkar. Vi har lämnat våra vapen där nere. Det känns inte rätt. Jag skulle helst vilja springa ner igen. Jag tänker på familjen. Måtte jag inte dö. Det här är inte hjältemod, det här är att offra sig själv.

Jag ser att det nu lyser långt där borta. Några gestalter dyker upp och det blir fler. De börjar vandra emot oss. Jag backar, hur ska detta sluta?

Vi blir beordrade att möta fienderna. När vi kommer fram till dem ser jag att de ser ut som mig själv. Lika rädda och bedrövade, damm i håret och smutsiga av gyttjan. Jag hälsar på flera av dem, vi pratar med varandra. Plötsligt känner jag hur rädslan försvinner. Vi sjunger sånger och skrattar tillsammans medan vi dricker och äter oss mätta.

Efter några timmar blir vi beordrade att gå tillbaka till skyttegravarna. Vi tog farväl av våra nyblivna vänner.

Men jag visste att imorgon skulle de åter vara våra fiender.