Krönika: Ska Sverige bygga sin kulturella identitet på IKEA:s tavlor?

Som aktiv konstnär i en värld präglad av identiska väggprydnader i varje hem slås jag ofta av tanken- varför vill människan uttrycka sig i en unik stil, utom när det kommer till inredning? Och hur många fler Kate Moss planscher ska jag behöva bevittna i tamburer hos folk jag besöker? Överallt ser jag behovet av att sticka ut från massorna, men jag ser också att det sällan gäller när det kommer till hemmets väggdekorationer.

Jag kan personligen känna en viss ytlighet när jag besöker vissa hem med tavlor som Lunch atop a skyscraper eller Andy Warhols Marilyn Monroe som pryder väggarna i rum, för rum. Som att jag är i ett kallt väntrum, eller i en skolmatsal. Senaste tiden har de minimalistiska fine line bilderna, av vare sig det är kvinnokroppar eller blommor, skapat en obehagskänsla i mig. Till en början tyckte jag dessa var vackra, unika och passande för rummen. Men efter allt för många exponeringar vill jag helst strypa personen som gjorde denna konststil till en trend. För vart jag än ser dessa tavlor, så känner jag inte mer än så; fortfarande ganska vackra och passande. Tyvärr inte längre unika. Hur hamnade dessa "alster" i allas hem? Och hur förhåller jag mig till när värden eller värdinnan kallar detta för konst? I förvirring googlar jag begreppet konst, för jag tänker någonstans att det kanske är Jag som har missuppfattat det hela. Nationalencyklopedin skriver såhär:

"Konst är en kulturyttring vars yttrande kräver särskild kunskap och förmåga att bruka denna med personlig behärskning och individuell anpassning till situation och avsikter"

Jag googlar vidare och hittar mer eller mindre samma svar, vart jag än söker. Konst utförs av tekniskt kunniga konstnärer som vill förmedla mer än det som möter betraktarens öga. Det är slutsatsen jag drar utifrån mitt sökande. Precis som jag alltid har trott alltså.

När jag studerade bild och form på gymnasiet fick jag lära mig att konsten helst skulle utmana normer och väcka tankar eller känslor. Den konst som når störst publik idag har snarare en tendens att följa trender, och försöka sälja snabbast. Jag känner härmed hur konsten har tappat sin uttrycksform för exempelvis kreativitet och reflektion.

Jag är dock djupt medveten om att något som kan verka värdelöst för mig – kan vara väldigt värdefullt för någon annan. Men att just massproducerade väggbonader utan någon som helst tanke bakom skulle vara värdefullt har jag svårt att greppa.

Sen till alla dessa möbeljättar; som gärna ser till att alla har deras opersonliga tavlor genom sina låga priser. Dessa är såklart medvetna om sitt trendiga utbud. Så här skriver IKEA själva på sin hemsida: "IKEA arbetar för att hitta en personlig stil för sina varor så att kunderna lätt kan känna igen ett IKEA-föremål". Man utformar alltså inte inredningen så att den ska passa en köpares personliga stil, utan för att den ska påminna betraktaren att det är dags att åka och köpa nya värmeljus.

Jag vet att många konstnärer idag kämpar med att hitta sin plats i en värld där konst oftast bedöms utifrån ett vinstdrivande perspektiv. När den bör bedömas utifrån sitt konstnärliga värde. Till dessa konstnärer vill jag ge en stor klapp på axeln. För att de fortsätter skapa, trots att konkurrensen är producerad i stora upplagor till låga priser.